-
1 september 2010 Två tjejer ifrån Österrike
Natten till idag så hade vi två tjejer på besök… De var ute på en roadtrip i bla Sverige.
Vi snackade, tvättade kläder och åt lite gott!
Tack för besöket. -
29 augusti 2010 2 glada tyskar…
Två glada personer ifrån Tyskland sov över hos oss inatt.
Vi snackade en del och kollade på en bra film. Vi hoppas kunna sova hemma hos folk genom couchsurfing.org ibörjan av nästa år när vi cyklar i Australien.
Det handlar inte bara om att spara pengar utan även att träffa människor som bor i området, kanske få en guidad tur eller bara sitta och grilla i kvällningen. Det blir en stor del av resan och upplevelserna blir så mycket bättre. Ha en bra dag! -
18 augusti 2010 Hemsidan uppdateras…
Vi har börjat lägga upp bilder på sidan ifrån våra äventyr och en del andra event. Classic 2009, 2010 och Love2010 är uppe och vi hoppas bli färdiga med bilderna ifrån Sverigevandringarna inom kort. Island, Australien, Skåneleden osv kommer upp senare…
En meny står också på önskelistan… men jag vet inte hur jag ska designa den än.
Lägger dock störst vikt på pluggandet nu då jobbet åter börjar nästa vecka.
Målet är att vara färdigutbildad personlig tränare innan vi flyger ner till Australien och cyklar i tre månader. -
11 augusti 2010 Fjällräven Classic 2010
» Bilder (45)
Under fyra härliga dagar har vi, Daniel och Emelie tillsammans med Daniels mamma Gunnel vandrat mellan Nikkaloukta och Abisko. Fjällräven Classic anses vara ett av världens vackraste trekkingrace och för Gunnel var det premiärvandring.
Precis som förra året sken solen på oss under hela loppet, klarblå himmel och solsken gjorde att vi kunde njuta fullt ut av omgivningen.
Drygt 2000 deltagare, unga och gamla, kvinnor och män, förstagångsvandrare, fjällrävar och elitlöpare, en salig blandning människor med samma mål i sikte, elva mil av fantastisk natur.
Vårt mål för vandringen hade inget med tid, medaljer eller sportslig prestation att göra. Vi ville ha en behaglig vandring, en upplevelse att minnas som ett positivt äventyr, träffa likasinnade och att komma i mål, utan skavsår, värkande knän och ryggar och med ett gigantiskt leende på läpparna. Vi lyckades!! Väl i Abisko firade vi med en efterlängtad dusch och sen en kväll på Trekkers inn med nyfunna vänner. -
24 juli 2010 Besök ifrån Österrike
Hade två trevliga människor på besök över natten.
Vi passade på att geocacha lite tillsammans, vilket blev väldigt lyckat.
Promenerade i Bockebodas kolsvarta skogar runt elva på kvällen med enbart mobilerna som ljuskällor.
Det finns i dagsläget 1,139,426 geocaches, vi har hittat 12! -
20 juli 2010 Kameralek
Ibland så är det skönt att bara sticka ut och fotografera lite.
Ikväll så var jag och Fredrik ute och tog en liten runda. Ovesholms slott med omgivning och våran katt Morpheus fastade på bild, ”tyvärr” så körde vi ner och kollade på vildsvinen för sent, solen var borta och därmed också ljuset… Jag och Fredrik stod på ena sidan ett smalt buskage, vildsvinen på andra..cirka 3 meter ifrån varandra. Längtar redan tills vi ska ut igen! -
19 juli 2010 Cyklister ifrån Spanien
I helgen har vi haft främmande från Spanien.
Carlos och Carmen är precis som vi medlemmar i couchsurfing.org. Som ”couchsurfer” har du möjlighet att sova hemma hos en annan medlem utan kostnad och dessutom får du träffa olika sorters människor under resans gång. Detta är ett spännande och roligt sätt att möta människor på. Carmen och Carlos är vana couchsurfare, faktum är att de ska bo på detta vis under hela sin cykelsemester.Våra gäster fick en tripp i stan, ett strandbesök, och vi bjöds på god middag, många skratt och vi blev bra vänner. Hoppas på en återträff i framtiden!
-
29 juni 2010 MC-Center
Har varit hos Lasse på MC-Center och handlat lite inför våran cykeltur i januari…
En bra affär med kunnig personal gör stor skillnad när du ska iväg på långtur!Vi kommer lämna in cyklarna på service i december… Vi vill ju ha dem i toppskick när vi åker.
MC-Center i Kristianstad har alltid varit vårat första val och det kommer det fortsätta vara! -
26 juni 2010 Midsommar
Sveriges riktiga nationaldag?
Folk är ute och rör sig, har roligt och livar upp, det mesta är stängt och semestern är igång.
Vi firade midsommar i Göteborg med utgång på Liseberg och boende på First Class Hotell.
Detta blev en perfekt kombination av minisemester, vardagslyx och socialt umgänge.
Just denna midsommar var det inte bara det traditionella firandet som fick ge vika, utan även det traditionella midsommar vädret, vi hade strålande väder!
Liseberg är alltid trevligt, vare sig man älskar åkattraktionerna eller ej.
Tidigare har vi kört fram och tillbaka på samma dag men den här gången valde vi att ta in på hotell.
Ett ord räcker: Hotellfrukost.
Att rå om varandra lite extra, småprata om livet och njuta av varandras närhet är ju vad midsommar handlar om.På vägen hem stannade vi till i Mellbystrand.
Vi åt thailändsk mat på en mysig gräsmatta med räkchips och hela rubbet, sedan gick vi en längre promenad på stranden, efter oss spolades våra fotspår bort av vågornas framfart och kvar är bara minnena, glädjen och skratten. -
23 juni 2010 Äntligen är det bokat!
Resan är bokad och den 4 januari, 2011 åker vi ner till Australien med våra cyklar.
Vi kommer flyga till Melbourne och därifrån cykla till den sydligaste spetsen och bo i fyren en natt för att sedan vända näsan norrut och cykla kusten uppåt… under tre härliga månader! -
18 juni 2010 Love 2010
» Bilder (10)
Jag behövde ett bryt efter 2½ veckors hårda studier, och passande nog så var mamma och hennes syster också i Stockholm… Så vi stack ut till Kungsan för att lyssna på musik och träffa lite folk.
Artister som Ola, Orup, Martin Stenmark med flera förgyllde kvällen. Några drinkar, ett förlorat visa-kort, lite skräpmat… -
10 juni 2010 Gamla minnen…
Att efter en längre tid utomhus åter sitta inne på fjällstationens lugna vrå känns skönt.
De där strumporna du hade på dig för några timmar sedan är utbytta till fluffiga underbara nya.
Den sköna duschen är gjord och den goda maten bearbetas i magen.
Du sitter där i foajen i Saltolukta framför den öppna spisen, viftar lite lojt med tårna och smakar av din kalla öl.
Det kalla glaset påminner dig om den där kyliga morgonen, näsan lämnade motvilligt sovsäckens varma rum och den varma handen möter en kall kastrull.. Du ler åt ödet och tänker på den där stenen, den där blöta vid bäcken, den du halka på och gjorde så att bäcken tog din fot för en stund. Du får stanna och byta strumpor och ser då den där fina omgivningen, va det en slump?
Någon råkar stöta till dig där du sitter… ytterligare en ”fjällräv” har anlänt… -
20 april 2010 Folk ifrån Polen och Tjeckien här
Finns det hjärterum finns det stjärterum! Tre tjejer från Polen och en killefrån Tjeckien har i natt lånat vår soffa. De hade lite ledigt ifrån skolan och passade då på att åka på en liten roadtrip i södra delarna av Sverige. Alla fyra pluggar tillsammans i Jönköping. En trevlig kväll!
Detta var våra första gäster ifrån CouchSurfing…
Varit intresserade länge men det tog ett tag innan vi kom igång! -
6 februari 2010 Kombinera jobb och träning
Att gå upp klockan 4:30 kanske inte passar alla, men jag motiverar mig med att jag är pigg och uppvärmd för trappor och tunga lyft när jag väl kommer till jobbet och risken för skador är mindre. Frisk luft och kylan som biter en i kinderna, djur som springer i skaren när man närmar sig och ibland två morgontrötta skidor som vill åt olika håll. En del dagar på vägen hem att jag lagt mig i en snödriva och smygit mig fram för att kunna se på rådjur och annat. Morgonpromenaderna i pannlampans sken längs banvallen är riktigt sköna och har det varit riktigt kallt under natten så glimmar allt som i en sagobok.
-
1 februari 2010 Söndagspromenad
Just nu är vi inne i en spännande och intensiv period. Det händer massor men utelivet får stryka med lite och längtan efter skogen blir stor vill vi lova. Vi har tagit steget att flytta från stan och ut på ” landet” iallafall så nu är det lite enklare att ta sig ut. Vintern har kommit till hela Sverige och det var med matsäck och knarr under skorna som vi gav oss ut på en härlig söndagspromenad i ovesholmsskogarna. Några minusgrader och ett ymnigt snöfall fick det att sprätta i benen och som lite småsega kalvar på grönbete andades vi in friskluften. Vi var trötta och sega men behovet att komma ut var enormt. Vi var långt ifrån ensamma om att ha denna känsla. Skidspåren ligger tätt och många motionärer hade dammat av skidorna. Skåningarna kommer klara sig bra på vasaloppet i år! Vi hittade i flytten ett mackjärn som man stoppar i brasan så det blev härliga grillade rågkusar och te till fika. Vi fick till en härlig eld i Bockeboda samtidigt som vi nyfiket tittade på de förbiåkande skidåkarna. Promenaden hem bjöd på vurpor, harar och mera snöfall och det var med trötta ben men med ny mental kraft vi återvände hem till lyan.
-
5 november 2009 Sprang igår
Tog på mig munkjackan och satte en mössa på toppen och begav mig ut i höstrusket… vinden ryckte i mig åt höger och vänster och duggregnet prasslade i alla färgglada löv på marken.
Sprang 11 km med skiftande underlag… ut ifrån stan över åkrarna och längs hammarsjön… hälsade på några andra kvällsjoggare och sprang under motorvägen in mot stan igen. Korsade en väg och tog mig ner i parken med mysbelysning och sovande ankor… Kryssade förbi alla människor på perrongen med väskor och avsked och tog mig förbi tullen och bmx människorna innanför med dunkadunka musik… ökade tempot när vinden blåste in i huvan min och pressade sista kilometern hem in i värmen… gillar den blåsiga hösten och de små extra utmaningar som den bjuder på när jag springer eller cyklar till jobbet…
Att sedan ta en varm lång dusch, fika till en film och snegla ut genom fönstret, se duggregnet och blåsten och känna sig fräsch och pigg det är skönt det!
-
12 augusti 2009 Fjällräven Classic 2009
» Bilder (23)
Vi har länge funderat på att delta i Fjällräven Classic men det har alltid blivit bort prioriterat. I år så tog vi dock tillfället i akt och deltog tillsammans med vår vän Ryan som var i Europa för lite cykling.
En röd polo full med packning och en lysande frisbee blev starten på en underbar resa genom Sverige.Jag och Emelie startade fredag klockan 17.00 med startnummer 14015 och 14016 och kom fram på tiden 069:53:39. Vi satsade på brons eftersom vi ville vara ute och njuta så mycket som möjligt innan Daniels 3-skift skulle börja och vi möjligen skulle träffas i hissen under 4 månaders tid.
Ett kortare dopp i en fjällsjö, några hjortron, ett mysigt avbrott från leden och några trevliga samtal senare så satt vi ner i Trekkers In och drack varsin öl, skrattade och njöt av god mat!
Guldet var vårt.Efter Classic så tog vi bilen upp till Karesuando passerade gränsen till Finland och svängde vänster mot Kilpisjärvi. För några veckor sedan så gick jag denna sträcka och att åter färdas denna sträcka med sällskap och i bil kändes… skumt! Väl i Kilisjärvi tog vi varsin stor kopp choklad och kollade på sameknivarna som såldes där. Vi tog båten över sjön och promenerade den lilla sträckan till Treriksröset, tog lite bilder och filmade lite med mobilkameran.
Vi sov längs med vägen på rastplatser som vi delade med andra campare.
Även om vi inte va så sociala så känns det trevligt och säkert att sova såhär och det är definitivt billigare. När bilkörningen blev jobbig så gjorde vi ”Chinese firedrill” vilket gör att man vaknar till liv ett tag.På vägen hem så stannade vi vid världens största och världens nordligaste IKEA för Ryans skull.
Stora köttbullemenyn är ett måste!Efter 4351 km med bil och 120-130 km vandring är vi åter hemma.
Nästa år kommer vi åter delta i vandringen… vi hoppas då att vårat lag danielemelie.se är utökat.
-
21 juni 2009 Sverigevandring #2
» Karta | Bilder
Den 21 juni nådde jag, Daniel Wilhelmsson mitt mål Treriksröset efter 96 dagars äventyr.
Vandringen startade för mig i Karlskrona där jag hoppade på Gert Fylking och Robert Aschbergs marsch upp till Haparanda. Syftet med vandrigen var att samla in pengar mot prostatacancer.
Efter Haparanda skildes vi åt och jag gick de sista 40-50 milen ensam upp till Sveriges nordligaste punkt!Ungefär 2200 kilometer till fots var till ända och det var dags att återvända hem…
När jag fick reda på att Gert och Robban skulle vandra genom Sverige så hade jag lämnat Kristianstad för en längre cykeltur men jag vände tillbaka och packade om när jag fick höra om resan, några dagar senare så anslöt jag till gruppen utanför Karlskrona. Att jag skulle hänga med upp till Haparanda och sedan själv vandra vidare upp till Kilpisjärvi fanns i mina tankar redan då men att det verkligen skulle bli så visste jag inte.
I början av turen så hängde två bröder med och i Kalmar hakade även Emil Hansén på, bröderna var inte kvar så länge men Emil överraskade och hängde med till Haparanda. Emil och jag funkade bra ihop och vi började med att dela mitt 1-manna tält innan han fick ett eget.
Vart sover du ? Det vanligaste svaret skulle väl vara att man sover i en säng!
I lördags kände jag mig som en uteliggare då vi sov i en lekstuga i en lekpark i Hudiksvall. Natten till måndag tillbringade vi i en byggbod på hjul och inatt sov vi i en nerlagd syltfabrik. Tält är det vanligaste men hotell har förekommit. Vi har även sovit på golvet i en mekanisk verkstad, hemma hos folk och funderat på en busskur. Var är den konstigaste platsen ni tillbringat en natt?Att mot kvällningen resa sitt tält och reflektera lite, gärna med en kopp varmt te är bland det skönaste som finns. Spela lite kort kanske läsa en bok. Ibland smuttar jag långsamt på mitt te och ser på när vinden leker i gräset och solens sista strålar letar sig sig ner på marken. Emil och jag lagar oftast mat tillsammans och lyssnar på lite musik ifrån mobilen, maten varierar väldigt mycket, oftast är det enkel mat eftersom vi delar på ett litet stormkök som består av en liten kastrull med lock. Ibland när vi tältade i närheten av hus fick vi besök av barn och vuxna, vissa var bara nyfikna och frågade ut oss, en del visste vilka vi va och bjöd oss på mat och fikabröd. Längre in på turen så hade jag en liten solcellspanel med mig, den hängde på ryggsäcken hela dagarna och att ladda mobil och mp3-spelare funkade perfekt.
Huvudsyftet med vandringen var att samla in pengar till forskningen runt prostatacancer.
Prostatan är en del av mannens könsorgan. Den medverkar till tillverkning och lagring av sädesvätska.
I normala fall är denna körtel runt 3 centimeter lång och väger runt 20 gram. Man finner den i bäckenet precis under urinblåsan. Prostatan består av många små körtlar som ligger runt urinledaren. På grund av placeringen blir det oftast stora problem vid sjukdom. Prostatacancer får endast män, mest drabbade är män över 50 år. I Sverige är det den vanligaste manligaste cancerformen och dödsfrekvensen är väldigt hög.Att få vandra genom Sverige med Gert Fylking och Robert Aschberg var roligt och utvecklande.
De är lätta att prata och diskutera med och vet vad de pratar om även om humorn alltid va under bältet.
Emil och jag hade ingen historia tillsammans sedan tidigare men fann varandra snabbt och fixade det mesta tillsammans. Bröderna som var med och samtidigt inte… tycker jag lite synd om då de fick mycket hjälp och hade klarat det om de verkligen hade velat detta, men då de inte hade mycket vana att vandra eller tälta försvann de snabbt och jag lärde aldrig riktigt känna dem.På vandringen kom folk som bara fnös och gick andra hälsade glatt och sa t.ex.
-KANON! Vilken grej ni gör, skulle aldrig gjort det själv… hatar att vandra, men jag har en bilverkstad som jag bara älskar, den är mitt liv! Kom in och fika om ni passerar.
Vi passerade denna verkstad och drogs med av hans entusiasm. Jag personligen har tummen mitt i näven när det gäller bilar, men idag skulle jag kunna byggt en bil ifrån grunden.
Vi mötte alla sorters folk, unga som gamla! Jag och Emil lekte blindbock med ett gäng punkare en kväll och en annan så satt jag och snackade med en vars dotter jobbar inom UN.Visst fanns det dagar då jag undrade vad jag gjorde men oftast så gick benen av sig själv och människorna i ledet var intressanta och skiftade ofta.
Vi gick 6 dagar i veckan och på söndagar så hjälpte jag och Emil till med scenbygge och annat, mest för att ha något att göra och för att lära känna dessa glada människor.
Vi orienterade oss med GPS och kartor men till största delen så var det bara att svänga när FMCK stod och pekade i en korsning.
Asfalt och större vägar är ibland skönt… men efter 4-5 timmars promenad på detta underlag söker sig fötterna ut mot kanterna till gruset och diket och därför varierade vi oss så gott det gick.
Gick på allt ifrån obanad terräng, delar av Botniabanan, Högakusten bron och 110 vägar, vissa dagar så viftade vi frenetiskt med reflexvästar och pinnar för att inte bli överkörda andra dagar såg vi knappt en enda bil.Att fortsätta själv efter Haparanda kändes väldigt tomt i början men jag var inställd på det och visste vad som väntade. Funderade ett tag på om jag skulle ta Finska sidan redan i Haparanda då folk sa att den vägen var större och mer bebodd, men Svenska sidan lockade mer. Det var inte mycket bilar på denna stäcka upp till Karesuando och raksträckorna var fler och längre men människorna som bodde där var väldigt snälla och hjälpsamma.
Efter Haparanda gick jag ett minimun på 40 km per dag, den längsta sträckan blev runt 65 km. Att distansen blev längre beror delvis på att jag gick själv, hade ingen annan att ta hänsyn till plus att en värmande kopp te i Kilpisjärvi lockade. -
11 juli 2008 Njutbar cykling
» Karta | Bilder
Att semestra i Sverige har blivit ett av våra största nöjen. Det ligger något i tjusningen att utforska sitt närområde och hitta smultronställen inom landets gränser, och med outtröttlig entusiasm har vi under sommaren tittat lite närmare på Sveriges nedre östra hörn. Vi startade hemifrån med våra cyklar och trampade oss längs östkusten norrut. Sverigeleden letar sig fram genom ett varierat landskap och vi har trampat på alla typer av vägar. Allt ifrån mindre stigar till 110 vägar. Det första är dock att föredra, då ett visst obehag och en känsla att vara lite ivägen ofta uppkommer när trafiken och hastigheterna ökar. Vi slås ständigt av vilka varierande landskap vi passerar. Kuststräckan bjuder på allt från lummiga skogar till vindpinande slätter och det är ett rent nöje att som cyklist susa fram och suga i sig alla intryck. Tidigare har vi valt att promenera men med cyklarna upplever vi en annan typ av frihet då vi tar oss längre, kan ha med oss mer packning och framförallt gör cyklarna att det är värt en omväg eller två för att få se det där lilla extra… som annars skulle ta en dag eller två att genomföra.
Våra BOB IBEX- trailar följer cyklarna perfekt både i skog och längs landsväg och de tillåter oss att ha med lite extra lyx som tex lite extra kläder för de dagar vi vilar eller strosar runt i kuststäderna.”Consider a man riding a bicycle. Whoever he is, we can say three things about him. We know he got on the bicycle and started to move. We know that at some point he will stop and get off. Most important of all, we know that if at any point between the beginning and the end of his journey he stops moving and does not get off the bicycle he will fall off it. That is a metaphor for the journey through life of any living thing, and I think of any society of living things. ” William Golding
Vi har bokstavligen fikat oss igenom den här sommaren och det har varit underbart. Vi har fikat i diken, på kyrkogårdar, i busskurer, på enkla vägfik och på ”innefiken” och varje fika har givit oss den där lilla extra energin vi behövt för att trampa ytterligare några mil. Lokala delikatesser är superspännande att prova och man upphör aldrig att förvånas över hur vår mat och fikakultur varierar i olika delar av landet. Att dessutom kunna fika med ”gott samvete” eftersom allt fika förbrukas och inte placerar sig på kroppen är ett gigantiskt plus då vi gärna unnat oss det lilla extra. En stor del av vår ekonomiska budget har vi lagt på mat och café och det var värt var endakrona. Det finns inget tristare att fastna i konserv och frystorkat träsket när man är på tur och har möjlighet att äta gott och varierat. Vi lever en relativt hälsosam livsstil och prioriterar kvalitet framför kvantitet för att ge våra kroppar det de behöver.
I packningen har vi vårt tremanna tält. Detta har varit med oss på cykelturer förr bla på Island. Det är ett trevligt och framförallt rymligt tält och vill vi får vi plats med cyklar och trailers inne i tältet. Sverige är fantastiskt med sin allemansrätt vilket gör att alla potentiella tältplatser undersöks. Dock har vi valt att sova i stort sätt varje natt på camping. Vi är ju faktiskt på glidar semester! Möjligheten till rinnande vatten, toaletter och dusch bidrar givetvis till att vi föredrar campingar mot att fricampa. Det är värt pengarna ibland.
Vi har under denna 120 mil långa cykling hittat många riktiga guldkorn i campingsverige, en av våra favoriter är helt klart Timmernabbens camping utanför Oskarshamn. Gränna Camping är också ett kanonställe även om vi just på denna plats fick vår trailer flagga kidnappad. Den kom dock tillrätta efter några veckor tack vare vår vän Regina. Campingplatserna är ett perfekt ställe att knyta nya kontakter och träffa spännande människor, vilket vi givetvis också gjort. Det finns nog ingenting som är så inspirerade som att göra alla dessa möten. Oftast är det en ganska varierande samling människor som samlas på campingar. Allt ifrån husvagns semestrande familjer till partande ungdomar och givetvis är vi cyklister en del av campingpopulationen. På vår tripp träffade vi alltifrån helg/vecko cyklister till riktiga långcyklare. Regina Krinke cyklar mellan Tyskland och Nordkap tillsammans med sin hund. Regina är oerhört inspirerande och det som är så fantastiskt med henne är inte att hon cyklar sträckan i sig, utan att hon faktiskt tillhör gruppen 60+ och att hon gör det på helt egen hand. Modigt och starkt!! Vi upphör aldrig av att imponeras av dem som trots ålder eller sjukdom ger sig ut, njuter, utmanar sinne och fysik för att genomföra och uppfylla sina drömmar. Det ger en lite jäklaranamma, det känns lönlöst att sitta hemma på soffan och klaga på träningsvärk och annat när det finns dem med sämre förutsättningar som utför riktiga bravader. Ibland slår vi följe med andra cyklister. Tomas och Ackie blev våra vägvisare under några av dagarna på Gotland. Det blev några riktigt roliga dagar med betydligt högre hastighet och många intressanta samtal. Tomas och Ackie körde landsvägscyklar så vi med våra mountainbikes fick trampa på för att hålla uppe tempo, däremot klarade vi av grusvägar betydligt bättre. Tillsammans med detta lättsamma par fricampade vi nere vid havet vid en fiskebod, knaprade morötter och blåbärsbullar på Fårö och njöt av hav och köttbullemackor nedanför Slite.
Till Gotland tog vi oss givetvis med färja. Det var vårt första möte med ön och givetvis blev vi förälskade. Vi stannade i en vecka ungefär och vi passade på att utforska så mycket vi bara kunde. Det är tacksamt att cykla här, bra vägar, lite trafik, härligt väder, fantastiskt fika och bra och många campingplatser. Ett riktigt cykelparadis alltså. Vi hade inte planerat att åka ut till Gotland utan det blev en spontan tripp vi inte ångrar. Dock tog det ju en vecka från vår orginalrutt men det var det värt, det gick ju att planera om. Någonstans är det ändå det det handlar om, att ta chanserna när dom kommer och inte leva så inrutat och planerat. Livet går inte att planera i detalj och tillslut landade vi i ett lunk där helt enkelt vi lät oss bli förda från plats till plats. Detta resulterade i spännande möten, och nya platser som vi antagligen inte hade kommit till om vi satt oss ner och ritat upp rutten i detalj.
Ju närmare mälardalen vi trampade desto mer dramatisk blev naturen. Grusvägarna smalare och uppförsbackarna brantare. Vi fick bättre närkontakt med viltet iform av grävling, rovfågel och ormar och snart landade vi i ett riktigt djurmecka. Emelie hade aldrig besökt Kolmårdens djurpark så ett besök där med övernattning blev en bra vilopaus. Vilodagar handlar givetvis om att låta kroppen återhämta sig men även om att bryta mönster, att helt enkelt göra något utöver det vanliga för att få omväxling. Ingenting kan väl vara bättre för återhämtningen än att spendera en dag bland apor och giraffer, björnar och lejon. Här fick vårat fotointresse sitt lystmäte mättat och nog märktes det på djuren att de var vana vid galna fotografer. Daniel passade på att ta några mästerbilder på både tigrarna och björnarna med riktig vildmarkskänsla. De kan lura vem som helst!
Veckorna rasar i väg och snart insåg vi att det var dags att styra kosan hemmåt. Vi hade dock ungefär en vecka kvar av vår härliga semester så vi trampade västerut mot Vättern och sedan återupplivade vi lite gamla minnen genom att cykla samma sträcka som vi vandrade under vintern 2004. Helt plötsligt upplevde både Daniel och jag att vi fick en helt annan respekt för den prestation som vi genomförde under de månaderna. Julivädret visade sig från sin bästa sida och fler och fler cyklister och semesterfirare visade sig längs vägarna. Industrisemestern blommade och vi närmade oss åter Kristianstad med lite mer färg på benen, händerna och öronsnibbarna, utvilade och stärkta av att få upplevt sydöstra Sverige med hjälp av egen kraft, redo för nya utmaningar men framförallt laddade av minnen och möten från nya favoritplatser och med härliga människor.
-
6 mars 2008 Hurghada
Hemkomna efter en riktigt charter i Egypten, Hurghada. All-Inlcusive.
Vi var mest i poolen och kopplade av… men tog även långa promenader utanför området.
Finns egentligen inte så mycket att säga förutom att vi hade en skön avkopplande semester. -
13 juli 2007 Lite cykling på Island
» Karta | Bilder
När vi kommer in över Island lättar molntäcket och vi ser första glimten av berg och lava. Redan från luften faller vi pladask för detta karga landskap och sekunderna innan vi landar frågar jag Daniel om vi inte ska ta och flytta hit. Med ett leende svarar han lugnt att vi kan ju se hur vi känner om några veckor.
Vi hade bokat rum i förväg på Alex Travelcenter och vi får hämtning därifrån av en ung kille i en blågrå folkabuss. Den kör oss till motellet på några minuter, vi checkar in och köper en gastub. Notan slutar totalt på ca 10500 iskr och jag skämtar lite om summan med den unge herren som inte alls verkar uppskatta detta… kan han ha hört det förut?
Efter en god natts sömn och en något bristfällig frukost bestående av lite juice och två små frallor ger vi oss ut i den tunga trafiken mot Reykjavik. Tacksamma som vi är för det rejäla refugerna på sidan cyklar vi nöjt mot huvudstaden. Vi njuter av omgivningen och av det stora antalet riktigt läckra 4×4 bilar som susar förbi. Närmare Huvudstaden blir det dock outhärdligt att befinna sig längs huvudvägen och vi letar oss igenom förorterna fram mot Campingen. Vi stannar till på en cykelaffär för att komplettera vår cykel utrustningen och fortsätter sedan mot vårt nattläger. Campingen är relativt tom förutom några husbilar och tält så vi hittar en liten trevlig plats att slå upp tältet.
”It would not be at all strange if history came to the conclusion that the perfection of the bicycle was the greatest incident of the nineteenth century. ” Unknown
Vägen som korsar Mosfellsheidi består till största delen av raksträckor. Här är lite trafik och heden är täckt av vad vi tycker verkar vara näringsfattigt gräs. Här är mycket tort och några enstaka får betar längs vägkanten. De tittar nyfiket och lite skyggt på oss när vi trampar förbi. En pipeline följer vägen och skymmer sikten på vänstersida men det vi ser till höger gör att vi känner att nu är det på riktigt. Lupinerna visar oss vägen och framför oss reser sig Hengill (768möh) och vi börjar förstå att vi skall över denna ”bergskedja”. Daniel ler för han känner sig som fisken i vattnet. Detta liknar Australien menar han medan Emelie njuter av att få korsa sin första ”bergskedja”. Så märkvärdigt var det ju kanske inte så här efteråt men detta var det första mötet med Islands inland. En kraftig stigning följs ju oftast av en utförslöpa och lutningen var vissa gånger upp emot 14%. Daniel susade nedför och fick vänta på Emelie som fegade ur. Grus och nedför… skeptisk… Daniel påpekar senare att däcken kan explodera av värmen som uppstår mellan bromskloss och fälg när man bromsar förmycket och genast växer modet och hastigheten ökar något i utförsbackarna.
Rök stiger från de heta källor som finns i området och även om de är för varma att bada i måste vi ju känna lite i allafall. Pingvallavatn ligger som en spegel framför oss och vi rullar in på scoutgården i Villingavatn. Här får vi sällskap av två tyska vandrare och självklart ett gäng lägerdeltagare från scoutgården.
Sellfoss är en relativt stor stad åtminstone med Isländska mått mätt och här rullar vi in vår tredje dag efter blott en och en halv timmes cykling. Här tillverkas det fantastiska rågbrödet och islands specialiten Skyr.is. Vi stannar här för att ladda upp något inför Sprengisandur som vi planerat in som vår stora utmaning denna resa. Vi får sällskap av ett annat cyklande par från tyskland, Andreas och Steffi, och några uppkäftiga amerikanare.
De senaste åren har vi ofta firat någon högtid på tur och denna gång var det Daniels 25 års dag. Med Hekla i ögonvrån susade vi fram längs väg 26 mot Sprengisandur. Här får vi sällskap av nyfikna hästar och miljontals irriterande flugor. Flugorna väljer även att fira Daniel ordentligt i tältet och en mindre lycklig Daniel blir ett år äldre. Födelsedagsmiddagen består av tortellini och en extra snickers…
Flugorna verkar något morgontrötta så vi ger oss tyst i väg för att inte vecka dessa irriterande flygfän. Tack och lov bitts de i alla fall inte. Grusvägarna här är många och av varierande kvalitet och detta var vi ju tvungna att undersöka. Vi beslöt oss för att ta en avstickare in på väg f225 i hopp om att ev komma riktigt nära Hekla. det blåser en del på toppen och en del dimma driver in så vi nöjer oss med att beundra henne från foten. Dock blir vi vansinnigt nyfikna på en ledd som bröt av till vänster från v f225. Denna tog oss in mellan Valafell och Hrafnabjörg och var bättre än väntat. Ingen trafik alls och lagom packad sand för att kunna cykla på i relativt gott tempo. Vid Lunch hade flugorna kommit i kapp oss och de hade en viss förmåga att hamna i våra tallrikar. Nudlar till höger och flugor till vänster…
Det luriga med dessa leder är dock att man inte kan vara hundra på att det verkligen är existerande hela vägen, och vid vattenkorset vid Valagjà försvinner plötsligt våra spår. Vi letar en stund innan vi tar norriktning på kompassen och drar cyklarna genom lavaöknen mot den mötande stigen som skall leda oss tillbaka till väg 26. Detta tar några timmar… Naturen är så storslaget vacker. Stigen som vi når är omöjlig att cykla på. Sanden gör att vi fortsätter att putta på våra cyklar och när vi når väg 26 har vi förvånansvärt nog vår första punktering!
Sultartangastöd är sista anhalten innan Sprengisandur och här avnjuter vi en gigantisk hamburgertallrik och en dusch. Sorgligt nog får vi även beskedet om att Sprengisandur är stänkt. Vi ändrar våra planer och bestämmer oss för att bege oss ner mot Landmannalaugar. När kvällen kommer och magarna är mätta får vi besök av två fantastiskt vackra polarrävar som även de hämtar kvällsmaten på motellet…
Sandstormar är intressanta ur många synvinklar. Dels blir man full av sand, kommer blåsten i ”fel” riktning kan de bevisligen lyfta aluminiumcyklar av vägen och de kan vara ganska goa om de kommer i ”rätt” riktning. Dock förflyttar de vägen som två nyfikna cyklister försöker ta sig fram på medan 4×4 bilarna puttrar förbi fulla med glada vinkande turister. Väg f208 är den där riktigt typiska vägen man ser framför sig när man pratar om Isländska vägnätet. Den är markerad med lavasten och emellanåt är sanden så djup att bilarna har svårt att ta sig fram bitvis. Vi går en del men faktum är att tekniken tar sig och vi börjar klara sanden ganska hyffsat. kanske det blir en mountainbike karriär iallafall… Den norra delen av vägen innehåller inga vattenkorsningar och den är tät trafikerad.
Vi når Landmannalaugar och dess karakteristiska landskap vis middagstid och kan inte låta bli att stanna. Dels är här så vackert och dels finns det en het källa man får bada i!!! Och tro oss, vi behöver bada!!! Sanden har trängt in sig överallt. Tältet slår vi upp på grusplanen tillsammans med de andra och förankrar med de största stenar vi hittar. Det är Midsommarafton och vi kryper ner i den varma källan. Här sitter vi i nära två timmar medan sandstormen stundtals viner kring öronen…
Sanden här skiftar i färg. Blå, röd, orange, brun, svart och givetvis sandfärgad sand bildar tillsammans med vatten och snö ett landskap som definitivt är relativt unikt. När morgonsolen gryr har vi derför bestämt oss för att stanna kvar här en dag för att vandra i området. Detta är en basläger för vandrare, jeep farare och klättrare och här vimlar av folk. Vi får kontakt med två cyklande bröder från belgien och ett trevligt ungt tyskt par.Daniel har kikat ut en topp som han tycker att vi kan bestiga och givetvis gör vi detta. Daniel entusiastiskt och Emelie skeptiskt… Utsikten är dock fantastisk och gör vandringen längs kammen njutningsfull. Från toppen ser vi inte bara ut över dalen vi kan även se Hofsjökull, Myrdalsjökull och ana Vattnajökull…
Söderut tar sig väg f208 en helt annan ton. Här får vi korsa flertalet floder och landskapet är betydligt mer kuperat. Om det inte är här som Tolkien hämtat sin inspiration för Ringen böckerna så vet jag inte var för jag lovar att vi passerar både Mordor, Minhiriath och långt senare även Fylke. Vi träffar på ett gäng italienare som är ute på LandRover äventyr och vi drägglar lite över Defendern som leder ekipaget…
Emelies fegande i nedförsbackarna tar ut sin rätt och första fallet kommer strax innan Eldgja. Lyckligtvis klarade hon sig med lite skrapsår och blåmärken och ett något naggat mod…
Eldgja är egentligen en sprickvulkan och från en platå ovanför dalen stannar vi för att få en överblick. Här står även Thomas och Ulli med sin ombyggda Unimog ( derullimog.de ). De har tillbringat natten här… Thomas hjälper Daniel att laga den bakbroms som smällde av under en nedförsbacke med hjälp av kroken från och klädhängare. Dessa MacGyver killar…. Vi samtalar under en halvtimme och sedan säger vi adjö. Emelie svänger ut på vägen och Daniel väljer att gena… Med all sin vikt på framhjulet leker han sig glatt fram över slänten och nästan framme vid vägen gör han och cykeln en perfekt loop genom luften och landar mjukt på stenslänten. Glatt borstar han av sig dammet och kommer mot en något chockad Emelie… Då inser Daniel att framfälgen är bruten… rakt av. Thomas och Ulli kommer med sin monsterbil och ger oss lift.. Vi har 20 mil till närmsta cykelaffär och helt plötsligt är vi på väg åt Öster. Våra änglar har nämligen en färja att passa…Vi passerar Jökulsarlon och stannar här för att ta bilder. vid det här laget känner Emelie och Ulli varandra utan och innan. Hästtjejer! Vi landar i Höfn där en privatperson extraknäcker som cykelhandlare och han rings upp av vår campingvärd och vi får beskedet att det fixar sig. Dessutom har Thomas problem med sin Unimog och även han kan få hjälp om det inte löser sig! Detta är så typiskt Isländskt. Klockan är över åtta på kvällen och mannen tar emot oss med öppna armar och bara ordnar upp vår situation. Fälgen är av dålig kvalitet men vi kommer iallafall att ta oss fram. Vi bestämmer oss för att byta däck så att Daniel får ta det som Emelie haft på sin cykel. Det är av bättre kvalite och klarar förhoppningsvis av Daniels vikt bättre.
Kvällen tillbringar vi tillsammans med Ulli och Thomas som bjuder på lamm med ris och gräddsås, Antagligen den absolut smaskigaste måltiden på hela resan. Till efterrätt blir det några bitar choklad. Allt avslutas med filmvisning på våra vänners laptop och filmen Belleville.
Det drar in ett oväder under kvällen som medför hård vind, regn och snö i norr. vi beslutar att stanna en dag till detta gör även våra vänner. Efter många timmars samtal är det dax att säga godnatt och dagen därpå åker Thomas och Ulli mot färjan medan vi stannar kvar ytterligare ett dygn. Vinden är fortfarande så hård att vi tycker att det kan vara lite vanskligt att ge sig ut på vägarna. I Receptionen står plötsligt en gammal arbets kamrat till Daniel och vi får ytterligare en känsla av att dessa möten är menade att ske. Hitentills har vi upplevt detta några gånger. Vi avgör inte riktigt själva vart denna resan skall föra oss och vi har sedan länge beslutat oss för att bli förda. Detta tillför en liten extra spänning till vår resa.Vi stannar till vid Jökulsarlon och tillbringar natten där tillsammans med ett cyklande par från Frankrike och njuter av en fantastisk solnedgång (?) och sälar som leker tafatt mellan isbergen. Här är så vackert! När vi slagit upp våra tält och gjort oss klara för natten får vi besök av en tacka och hennes två små som också vill sova här.. Vi får en härlig kväll tillsammans…
År 874 seglade Ingólfur Arnarson och hans hustru Hallveig från Norge för att som de första nybyggarna slå sig ner på Island. De tillbringade sin första vinter på en klippö på Islands södra kustsida innan de kastade ut sina bönepålar i havet och skickade sina slavar att leta reda på dem. Slavarna hittade pålarna i den vik där Reykjavik idag ligger och Ingólfur tog med sig sin hustru dit för att bygga upp ett mer varakrigt boende. Detta var klokt eftersom området kring Reykjavik är säkrare ur alla synpunkter än den klippö de från början slagit sig ner på. Klippön fick dock namnet Ingólfshöfdi och är i dag boplats för hundratusentals fåglar. Det var av den anledningen vi ville kika närmare på denna klippa. I dag sitter den ihop med fastlandet pga av all den sand som vindarna och naturkatastrofer fört med sig.
Efter en halvtimme på ett traktorflak kommer vi fram och guiden och hans hund Aragorn tar oss upp för sanddynerna och vi får stifta bekantskap med herr och fru Storlabb som är mycket upprörda eftersom deras bruna ullbollar till ungar ligger helt öppet på marken framför oss. Silvertärna, Sillgrissla, Tretåig mås, Snösparv och givetvis Lunnefågel visar upp sig framför oss och tillsammans med öns får och de sälar som simmar i bränningarna blir detta en mycket minnesvärd tur. På vägen in samtalar vi lite med en familj från Canada och frun är mycket bekymrad över våra solbrända ansikten. Dottern förklarar att mamman arbetar med hudcancer och att hon aldrig släpper ut sina barn utan solfaktor 30…. (vi har faktiskt införskaffat en faktor 10 i Höfn…) Innan de lämnar oss stoppar dottern ner en solfaktor 60 (!) i Daniels hand….
Nationalparken Skaftafell täcker in halva Vattnajökull. Här cyklar vi in två dagar efter att vi lämnat Höfn. Vår förhoppning är att Daniel skall få möjligheten att ta en guidad tur upp på Hvannadalshnúkur, Islands högsta topp. Vi hinner knappt in på campingområdet innan vi träffar på de belgiska bröderna vi träffade i Landmannalaugar. De tittar frågande på oss och säger skämtsamt att de följde våra hjulspår från Landmannalaugar, och även våra fotspår…. sedan undrade de vart vi tagit vägen efter Eldgja… Innan morgonen gryr ( eller hur blir det.. det är ju alltid ljust…) packar Daniel ihop och går tillsammans med 12 andra upp mot Islands tak. Det blir en fantastisk vandring genom molnen och upp på glaciären och han får möjlighet att hoppa över glaciärsprickor och ”använda” både yxa och stegjärn. Väl ovan molnen får han användning av solfaktorn 60 och solen värmer gött! Toppen är vindstilla och efter obligatoriska toppfoto påbörjas vandringen ner. 13 timmar senare kommer en självlysande Daniel ner till campingområdet och bjuds på en fantastisk måltid bestående av coca-cola, skyris och tortellini….
Att cykla på vägen ett är ingen jätterolig historia. Många raksträckor, trångt och en hel del trafik gör det inte direkt cykelvänligt även fast majoriteten av trafikanterna håller ut ordentligt och visar hänsyn mot de hundratals cyklister som invaderar ön varje sommar. Dock kantas vägen av en natur som är oemotståndlig så vi kan förstå varför så många väljer att följa just denna väg runt. Variationen med klippor, stup, vattenfall, grönska, öken och floder gör denna ö så inbjudande och man blir inte trött på det. Det finns hela tiden något nytt att titta på.
I Hrifunes finns en liten oansenlig camping som drivs av en kvinna i 40 års åldern. Vi fick en inbjudan att stanna till vid hennes hem efter en natt på hennes camping. Denna kvinna har tillbringat mycket tid i Afrika och hennes dröm var att bygga upp en lyxcamping med afrikanskt tema på denna speciella camping. Vi fick ett underbart samtal med denna inspererande kvinna som inte hade några begränsningar för vad man kunde skapa om man bara fortsatte att drömma!
För att stabilisera jorden förde man in Lupiner i den Islänska faunan. Den skulle hålla sanden på plats och se till att inte all jordmassa fördes bort av vinden. Detta försök lyckades kanske lite väl bra och på vägen in mot Vik har vi lupinfält på var sida om vägen. De kan nog vara ett par km breda och följde oss drygt två mil!
Skogar och Skogarfoss är ett av de ställen som blivit riktigt turistiska. Turistbuss efter turistbuss avlöste varandra och det var riktigt fascinerande att titta på hjorden av folk som strömmade upp mot vattenfallet för att sedan gå ner och åka vidare mot nästa fantastiska plats. Här passade Emelie på att rida en tur bland lupiner och får. En underbar kväll med 20 plusgrader och vindstilla och en rejäl hästkraft! Gött!!!
Åter i Sellfoss och den här gången ser det helt annorlunda ut. Flertalet cyklister både längs vägen och på campingen. Det blir något av en cykelfestival när vi på kvällen sätter oss tillsammans för att dela erfarenhet, vägval och roliga historier. Vi har alla olika erfarenheter och nationalitet, någon är ute för första gången , en annan har varit ute i tre år och någon cyklar ensam medan andra cyklar i par och vi har en härlig kväll ihop.Bla annat träffar vi Ryan som fann kärleken på stans bibliotek! Vi lämnar Sellfoss sent dagen därpå…
För oss har den här resan handlat mer om upplevelse och magkänsla än om möjligheten att slå rekord i distans och tid. Vi har inte cyklat långt och länge om dagarna utan bara så länge som vi kännt att det varit roligt. Att bo på camping varje natt och att få möjlighet att träffa likasinnade gör den här sortens resande lite enklare och lyxigare. Självklart så är det roligt med variation och vår grundtanke var att bo så många nätter vi kunde i det fria. Det blev en natt… Men detta är ingen förlust, vi har ju tack vare campingnätterna fått möjlighet att stifta bekantskap med människor som vi håller kontakt med även nu när resan är över. Att dessutom ha tillgång till färskt vatten och kanke sådan lyx som en dusch emellanåt gör resandet mycket behagligt.
Det var nu vi fick ge upp tanken på Sprengisandur på riktigt. Vi hade möjligheten att klara det om vi verkligen hade velat. 10 mil om dagen är genomförbart men eftersom vi visste att väglaget på f26 är mycket skiftande så kände vi att det kanske var lite ont om tid. Nio dagar kvar innan vi skulle vara i Keflavik… Sprengisandur finns förhoppningsvis kvar när vi kommer tillbaka tänkte vi och cyklade mot Geisir istället. Flugorna valde att följa med oss igen…
Det är faktiskt riktigt häftigt att se dessa vattenmassor spruta rakt upp i luften. Vi fick första showen ca 5 km innan vi var framme och det känndes lite som om Strokkur ville visa vägen. “Här är jag!!!” sa han liksom…
Om Skogarfoss kändes turistiskt var det inget emot Geisir. Men det är lite charmigt också. Det är lätt att glömma bort att fasst vi inte inte åker buss så är vi ju turister i alla fall… Vi handlade skyris, lakrits. chips och cola och satte upp tältet innan vi tog del av skådespelet. Sedan väntade den uppvärmda polen medan regnet strilade ner från himlen!
Kvällen blev vacker och vi tog en sen promenad upp på bergsknallen och tittade på vår sprutande geisir från ovan…”A bicycle does get you there and more…. And there is always the thin edge of danger to keep you alert and comfortably apprehensive. Dogs become dogs again and snap at your raincoat; potholes become personal. And getting there is all the fun. ” Bill Emerson
Pingvellir är nog en av de platser som spelat störst roll i Islands historia. Här har de stora beslutsfattarna styrt ön och här fick även förbrytarna sina straff bestämda. Parlamentet samlades här från år 930 till 1798 och det var här kristendomen blev huvudreligion på ön år 1000. Det är också den plats man samlades på när Island blev en fri stat från Norge år 1944.
Här delar sig också kontinentalplattorna ( europa och amerika) och detta gör att landskapet är mycket speciellt. Vägen hit var en ren fröjd! Äntligen grusväg efter en dryg vecka längs tråkiga asfaltsvägar. Och vilket grus sedan!! Underbara uppförsbackar som iallafall Daniel kämpade sig uppför. Ett åskoväder hotade men verkade ta omvägar och vi fick inte ett stänk på oss! Och dessutom en hederlig gammal tvättbrädeväg! kan det bli bättre? Självklart kom ett gäng mountainbikers nedsusande från andra hållet och vi skrek några uppmuntrande vrål till varandra. Daniel höll dock på att få frispel på en man med släpvagn som körde förbi oss i en hiskelig fart och mycket nära. Det är inte så nice att få stenskott när man sitter på cykel. Sista biten är en fantastisk nedförsbacke på ca 7 km ( dock asfalt ) innan vi når en fantastisk camping. Billig och fria duschar, kan det bli bättre? Här finns också miljontals flugor och en mjukglassmaskin! Ett gäng med medelålders tyskar hade en liten lågmäld fest under natten vilket gjorde att iallafall vår nattsömn blev lidande. De verkade ha mycket roligt!Andra dagen med regn! Ganska kyligt i luften och ett uppfriskande strilande regn tog oss mot Reykjavik. Denna dag bjöd nog kanske på något av de märkligaste mötena hitentills. Dels det belgiska paret som cyklat från Belgien till Island. De hade 6 veckor kvar av sin resa och de tillbringade tre månader varje sommar på sina cyklar. Detta är kanske inget unikt i sig men betänk att paret var strax över 70 år fyllda och hade haft detta som tradition i endast 8 år. Fantastiskt!! När vi närmade oss väg ett igen som skulle leda oss mot huvudstaden så var vår plan att leta reda på cykelstråken in till staden. En mountainbiker cyklar upp vid vår sida och undrar om vi ska in till staden. Följ mig säger han sedan och vi får en perfekt guidning till campingen! Underbart. Campingen hade verkligen ändrat utseende. Nu var här överfullt med folk. Massor av cyklister, hikers och husbilsfolk. Liv och rörelse! Vi beslöt oss för att vara lite kulturella och strosade på stan lite, Gick på bio och handlande souvenirer. Reykjavik är en stad under enorm utveckling. Här expanderas det och allt går så fort. Överallt byggs det och det verkar som att man satsar mer på storlek än på kvalitet. Vi kan ju ha fel men det var vår uppfattning.
Vi stannar tre dagar här och träffar återigen Andreas och Steffi samt det unga tyska paret från Landmannalaugar.Vår Islandsresa närmar sig sitt slut och vi bestämmer oss för att ta småvägarna och sydkusten mot Keflavik. det är inte helt enkelt att ta sig ut ur den här staden särskilt inte med tanke på alla byggen men på något vis har vi lärt oss och lyckas helt smärtfritt ta oss ut på väg 42 som tar oss söderut. Vi är stolta! Efter någon mil börjar återigen Daniels bakbroms att kladda och han får kämpa. Det slutar med att vi får koppla väck eländet helt och hållet. Asfalt byts ut mot grus och den breda vägen är ett minne blott. Vi rullar fram längs en kuperad grusväg och det känns som vi är mycket långt borta. De sista milen av denna resa de längsta och kanske även de mest krävande. Framförallt psykiskt. Här byts lavafälten ut mot gröna heder i rask takt för att sedan vara mossklädda lavaheder. Vi passar på att äta lunch vid den minsta kyrka vi någonsin sätt, och vi gör det i total tystnad. Vi säger inte många ord till varandra denna dag. Vi känner båda två att vi har saker att tänka på, reda ut i våra huvuden. Vi når Grindavik ganska sent…
Fyra mil är vår sista etapp. Vi har sovit gott och efter att ha snackat lite med ett brittiskt cyklande par ger vi oss av. Grindavik är inte stort ( en mack, en livsmedelsaffär och en pizzeria ) men vi får problem att hitta ut… pinsamt! Efter en stunds letande är vi iallafall ute på riksväg 425 som består av ett två dm tjockt lager grovsingel. JIPPI! Emelie är inte överlycklig för att detta är inte direkt enkelt att cykla på. Daniel är i sitt esse! Vi cyklar återigen igenom ett häckningsområde för silvertärna och de obligatoriska varningsskyltarna för “varning för fåglar på vägen” kommer upp. Silvertärnorna är synnerligen upprörda över vår närvaro och attackerar för fullt. Efter två km är dock attackerna över och vi kan lugnt cykla vidare.
The Bridge over two continents ligger vid Sandvikur och här åker vi in för att ta bilder. Detta är nog ett av de minst besökta turistattraktionerna på Island och vi misstänker att det blir lite bortglömt. Trist för det är en mysig plats och det är ju lite roligt att stå med ena foten i Amerika och den andre i Europa.
”Think of bicycles as rideable art that can just about save the world. ” Grant Petersen
Väl framme vid Alex Travelcenter träffar vi Ryan igen och vi tillbringar två dagar med honom. Vår sista kväll på Island avslutas på denna camping tillsammans med 30 talet andra cyklister antingen på väg ut eller på väg hem….
Island kommer alltid finnas kvar i våra hjärtan. På frågan om vi skulle kunna flytta dit är svaret fortfarande definitivt. Mystiken och naturen här är så unik och det är bara att hoppas att det får fortsätta vara så. När vi lyfter är himlen klarblå och vi kan se utöver det land som varit vår värd under dessa 25 dagar och vi känner ett sting i hjärtat när plötsligt mornen tätnar och så är hon borta…
-
9 augusti 2006 Strandfest
Det här blir våran andra rejäla strandfest.
Vi hoppas att denna ”cermoni” kommer bli årligen återkommande!
Även detta år är vi i Åhus och Julius Kratzer och jag åkte till platsen redan dagen innan för att i
”lugnet innan stormen” resa partytält, gräva ner kablar, rensa dansbanan ifrån kottar och tanka elagrigatet! -
1 augusti 2006 Skåneleden, Kust-Kustleden
Kust-Kust leden är en av de leder vi ofta vandrar på, oftast mellan Sölvesborg och Lerjevallen.
Denna gången hade vi lite längre ledighet och passade då på att vandra mellan Sölvesborg och Båstad.
Något som vi har funderat på att göra under en längre tid…
Nu var det toppenväder och allt pekade på en underbar ”semester”, vilket det också blev! -
23 juli 2006 Bulgarien
Emelie och jag tillbringa en vecka i Bulgarien med min familj och mormor.
Mycket badande, en o annan drink och mycket god mat var temat för veckan.
Bodde på ett litet fint familjehotell lite utanför… vilket vi tyckte va skönt.
En dag i gamla stan och en båt tur hans med. -
29 oktober 2005 Skåneleden, Ås-åsleden
» Bilder (14)
Hade lite tid över och båda var lediga… Så vi passade på att vandra för oss en helt ny led. Vi var ute i en vecka och hösten visade sig från sin bästa sida.
Ås-åsleden startar i Åstorp på Söderåsen och sträcker sig till Agusa på Linderödsåsen. -
3 september 2005 Strandfest
Sommaren är slut, kylan är på väg och det Svenska folket är åter på jobbet.
Det var dags för en avslutningsfest… Att hylla sommaren och välkomna hösten. En kväll på stranden med kompisar, bra musik, en lägereld.. och ja såklart även kaffebryggare, ljusslingor, förstärkare, 1 meters högtalare och ett elverk av större modell. Kvällen var kanon! -
4 april 2005 Med snowboards i Arådalen
Att vara i Arådalen och koppla av, njuta av fjällen och spela kort på kvällen och underbart. Denna gången hade vi med våra snowboards och varje dag så pulsade vi upp för Hästryggen eller Hundshögen (1371 m) i södra Oviksfjällen för att sedan sicksacka nedför backen. Vi gjorde 2-3 åk om dagen och med lätt brusande huvuden somnade vi med lätthet på kvällen. Arådalen… Vi kommer tillbaka!
-
13 mars 2005 560 mil i Australien
» Karta | Bilder
Dagen innan avfärd så pratade jag och Emelie långt in på natten. Många frågor gnagde i mitt huvud men jag visste att det skulle lösa sig bara jag satte mig på planet.
Att tankarna flyger i huvudet ser jag som normalt dagen innan man ska flyga till andra sidan gjorden och korsa en kontinent!
Vaknade med panik, slet upp kartongen och packade om. Satte mig på tåget ner till Copenhagen Airport strax efter ett på dagen, medans mamma vinkade av mig fällde jag en tår och insåg att det tar ett tag innan vi ses igen. Emelie hade redan lämnat Sverige för en resa ner till Teneriffa. På tåget satt jag och funderade på mina skor… hur många reser med spd-skor på fötterna när de ska till andra sidan jorden. När jag kom till flygplatsen var inte min biljett giltig och jag trodde det var kört… men den snälla damen innanför disken satte mig på 1:plats. Biljetten bokade jag inne i staden på en resebyrå men de hade tydligen satt fel datum. Landade sent på London flygplats där jag tillbringade natten på en serie av stolar. Jag tog steget, jag är på väg!Ett bra tag senare landade jag i Brisbane. Tillbringade dagen med att fixa det sista, cyklade upp på en berg i närheten, det är 36 graders skillnad mot Sverige och jag svettas enormt.
Efter en vecka i Brisbane så flög jag upp till Cairns där jag tillbringade två dagar innan det sista flyget tog mig upp till Bamaga. Fåglarna här låter mycket mer och jag är speciellt intresserad av en som låter som ett flipperspel. Ibland vill jag offra en sko, men för det mesta så tycker jag faktiskt om hans sällskap!Väl på plats så skruvade jag ihop cykeln och packade. Seisia var en lagom sträcka för dagen och där kunde jag fixa sprit och mat till köket. Under natten på campingen här så blev vi bestulna på en ryggsäck med grejer, vi letade frenetiskt efter den ett tag men insåg att den är borta!
Vägen upp till toppen tog en dag för oss, vi slog läger vid resterna av campingen och sicksackade upp till de två monumenten som finns där. På vägen tillbaka till campingen så höll jag på att cykla över en sköldpadda, den drog in huvudet av rädsla och det räddade han med bara några få mm till godo.Sträckan ner till Cairns var bland de topp 5 under denna resa. Regnet på eftermiddagarna, maten och miljön på de roadhouse som fanns längs vägen, djungeln, djuren och människorna.
När det blev för varmt så satte vi oss ner i en bäck, blötte alla kläder och bara pratade. Efter 30 minuters cykling så var allt torrt och vi gjorde om proceduren. Rädslan för krokodiler i början gjorde att det var dödsstraff att kasta sten eller liknande i vattnet under en ”river crossing” särskilt om det va djupare än till vaderna. Visst fanns där krokodiler… kommer ihåg ett ställe där vi badade på dagen och hörde krokodilerna på natten, det värsta som hände var dock att en dingo gav sig på en flaska innehållade diskmedel, med munnen full av bubblor sprang han när vi närmade oss.”Dusharna var riktigt äckliga men samtidigt inbjudande eftersom jag inte hade duschat på ett tag. Har aldrig duschat medans kackerlacker, tusenfotingar, myror och groder passerar mellan fötterna, det kan man väl kalla för en upplevelse, spindeln i taket höll sig dock på plats. Efteråt köpte jag mig en cola och slappnade av vid lägerelden.”
Föll direkt för Cairns när vi landade här och nu en månad senare när ja återkommer så får jag samma känslor. Att promenera längs med ”vattnet” ner till citypoolen, köpa frukt, sitta i en park och äta eller ta en båt ut till revet. Jag åkte ut med Reef Encouner och stannade ute på revet 3 nätter, nyår på revet va ett trevligt avbrott mot cyklingen. Under kvällarna så satt människor från hela världen och snackade med varandra, eftersom alla kunde olika mycket engelska så blev det både muntligt, kroppsligt och bildligt.
”På kvällen satt jag och åt med Österrikare, Australienare, folk ifrån El Salvador, Tyskar, Fransmänn och Italienare, vi hade ibland lite problem med kommunikationen men det var en enormt rolig kväll. Senare på kvällen så spelade några ur besättningen gitarr och vi andra sjöng vi skulle även slå rekord i jacuzzin med 16 människor men vi blev aldrig fler än 5. Att det inte var några fyrverkerier på kvällen gjorde inget.”
För det mesta så höll vi oss på småvägar. Ibland blev det dock större vägar och min uppfattning om Australienare är att de försöker köra så nära som möjligt, vi provade att sätta upp en pinne med tyg i änden men det verkade trigga flera och många ”touchade” den. Norra delen av cyklingen tyckte jag det va oroväckande många minnesmärken och kors längs med vägen. Vet inte om jag blev avtrubbad längre in i resan eller om det lugnade ner sig men det kändes bättre längre söderut på de större vägarna. På småvägarna var det dock inte någon incident vad jag kommer ihåg. Självklart så finns de som väjer så mycket så att de nästan kör i diket på fel sida också. Jag gillade offroad vägarna mest, ibland va de riktigt dåliga och på en del låg stora träd och blockerade. Någon sa att locals ibland gör så för att få vara ifred… jag vet inte… de jag träffade var väldigt trevliga och erbjöd mig både mat och vatten. På en av dessa vägar växte det en trolig finne på min arm. Jag petade på den en dag när den hade blivit riktigt stor medans jag lagade mat, den sprack och ut kom små vita larver, maten uteblev och 2 dagar senare kall och blöt tog jag in på ett motell. Jag kommer ihåg att jag var så kall så att personen i receptionen fick hjälpa mig med namnteckningen och jag blev lite snällt inställd i duschen med kläderna på. Senare tog jag in på en camping som låg på andra sidan stan där jag bodde i en vecka och träffade ett galet gäng. Vi hade fest varje kväll, vi lyssnade på lp-skivor och speciellt på don´t cry for me argentina ifrån Evita. Vi hade en stjärnkikare som vi skulle locka till oss tjejer med och vi hade en cykeltävling ner till systemet.
Nordligaste, sydligaste och östligaste punkten är alla värda ett besök.
Östligaste med den fina fyren, klipporna, hippiestaden och de trevliga människorna, sydligaste med den fina nationalparken, campingen och havet och den nordligaste med djungeln, vägarna och roadhousen.”Fick reda på att det var 75$ i böter om man inte hade hjälmen på huvudet. Vi beslöt att inte ha dem på. Meningen va att vi skulle korsa floden till fots och sedan följa ”Old telegraph track” men eftersom klockan var mycket och vattnet såg fientligt ut valde vi att ta färjan ca 1 mil bort. Vi stannde på campingen där för natten och i ett samtal med urinvånarna fick vi höra att det var en riktigt stor krokodil här i krokarna.”
Alla varnade mig för farliga djur innan jag åkte och när jag kollade på tv så kändes det riktigt farligt att åka dit och bo i tält i flera månader. Visst jag såg de flesta av de farliga djuren där och ofta i min direkta närhet men när vi pratade med de som bodde där så var det ”no worries” för det mesta. Desto längre jag var där desto mer avlappnad blev jag, visst skorna hade jag i tältet och skakade ur varje morgon men den där hysterin som finns på tv och internet hade vi inte. Att långfärdscykla är inte så jobbigt som många tror och det går att anpassa både längd och svårighetsgrad efter egen förmåga.
”Vi har gjort det till ett mission att äta minst en glass på varje Hungry Jacks vi ser och sen har jag fastnat för en god milkshake som jag bara inte kan sluta dricka. Vissa dagar så finns det tomater, ananas och annat att köpa längs vägen, idag stannade vi vid ett hus med plåttak, det dunsa på taket med jämna mellanrum och ner kom en färsk mango… kan inte bli bättre”
-
14 juni 2004 Midsommarcykling
» Karta | Bilder
Cyklat från Svenstavik till Marum för att fira midsommar med släkten i skärgården. Tog oss ganska exakt en vecka att cykla. Det blev mycket bad och fika denna vecka… Passade även på att cykla inom lite vänner och bekanta längs vägen.
“Life: a cycle. A series of events, meetings, and departures. Friends discovered, others lost, Precious time, wastes away. Big droplet tears are shed for yesterday, but are dried in time for tomorrow, until all that remain are foggy, broken memories of a happy yesteryear.” Daniela Gallo
-
1 mars 2004 Smygehuk-Ytterhogdal
» Karta | Bilder
Det är en kylig morgon. Temperaturen ligger runt nollan men vi huttrar lika mycket av nervositet som av kylan. I dag är det dags. Vi stiger ur bilen och kramar om Daniels föräldrar och så börjar det projekt som vi planerat under så lång tid, ett projekt som skall ta oss från Smygehuk till Treriksröset till fots.
Detta är vår första långvandring och med osedvanligt tunga ryggsäckar gör vi oss redo. Klockan är runt 9 och Smygehamn börjar så sakteliga vakna till liv denna 3 januari. Morgonpromenerande hussar och mattar rastar sina hundar längs strandkanten och de frågar stilla vart vi är på väg. Treriksröset svarar vi glatt medan vi traskar vidare i det kylslagna landskapet. Det känns lite overkligt men nu är vi verkligen på väg!
Under sex månader har vi planerat att vara borta, lägenheten är uthyrd i andra hand, Daniels säsongs arbete är precis avslutat och Emelies vikariat har precis tagit slut. Bilen är såld. Väskorna är packade och månader av ryggsäcksbärande och fysträning samt några kilos viktökning (för att ha lite mer att ta av) skall nu få visa vilken utdelning det gjort. Vi väljer att vandra inlandet norrut och planen är sedan att styra kosan västerut för att kunna ta fjällkedjan mot Treriksröset. Detta är en dröm Daniel burit med sig i många år och när han introducerande den för mig strax efter att vi blivit tillsammans så överensstämde den relativt bra med tanken som jag haft att med häst ta sig land och rike runt. Nu är ju inte Daniel någon hästmänniska så det fick bli apostlahästarna helt enkelt. Varför vi valt att lägga vandringen under vinterhalvåret har förbryllat många men det handlar helt enkelt om att det tidsmässigt föll bra in i vår planering. Vissa praktiska detaljer följer med som t.ex. att det är enklare att reglera kroppstemperaturen under vintern, det finns vatten i stort sett överallt i form av snö och det kändes som ett bra sätt att inleda 2004 med.
Skåne är ett fruset landskap. Här slipper vi metervis av snö men inte kälen. Det är tufft att slå ner tältspiken därför ansluter vi till Skåneleden för här finns gott om vindskydd att nyttja. Det är skönt att gå längs led. Naturen är fantastisk och oftast har leden en bra balans mellan skog och samhälle så vi kan hela tiden fylla på vårat redan överfulla matförråd. Våra väskor är fulla av frystorkat. Men färsk mat är alltid godare. Att dessutom komma fram till ett vindskydd med ved och färdigt tak över huvudet efter en lång dag är inte helt fel!
”Det finns så många vänliga människor, så egentligen skulle man vilja skriva bara om dem. Lennart med hustru och hund i Romhult är några av dem. Vi tänkte fylla på vatten hos dem och blev kvar länge. De bjöd på frukost och diskuterade lumpartider och skoskav innan vi fick tacka för oss och vandra vidare.”
”Vi gav oss av mot Löberöd där vi handlade korv, korvbröd mm. Vi passade även på att ringa hem till våra kära. Så skönt att höra deras röster trots att min mors var något kraxig…
Det område vi sedan kom in i heter Rövarekulan kan inte annat än beskrivas som ett Robin Hood landskap. Här vilar det frid. Här träffar vi även Fru Sieper som trots hennes erfarenhet av vandrare är föga positiv faller för vår charm och ger oss litervis med vatten.”
De första två veckorna handlade mest om att komma in i vandringslunken och att bearbeta de krämpor vi ganska på en gång lyckades dra på oss. Mycket tack vare tyngden på säckarna. Vi utvecklade ett system där vi graderade smärtan från 1-10 och på så sätt kunde vi hålla koll på hur den andre mådde. Krämporna handlade om allt i från ömmande axlar, belastningsblåsor på fötter samt onda knän men lindrades med stödförband och compeed samt en rejält pannben. I Hässleholm fick vi vår första längre vila. Här beslutade vi oss för att stanna i tre dagar dels för att låta kropparna återhämta sig och dels för att komplettera men även göra av med en del packning. Daniels föräldrar kom på besök och de hade med sig pastasallad. Färska grönsaker!!! Vi tog in på vandrarhem här och vi fick ett gigantiskt rum. Det kändes fantastiskt skönt att få duscha men det var svårt att sova inomhus, alldeles för varmt och tyst. Vi såg till att avklara det första rejäla grälet och sedan vandrade vi vidare upp mot Göingeskogarna.
Det blev en del medial uppmärksamhet de första veckorna och det kändes oerhört märkligt att tidningar och tv var intresserade av oss. Vi förstod det inte riktigt men ganska snart insåg vi att det vara av godo. Folk kände igen oss och det gjorde att det var enklare att få tag på färskvatten och ibland fick vi även tillgång till sovplats. Dessutom resulterade detta i många oförglömliga möten med underbara och hjälpsamma människor. Ni finns i våra hjärtan!
”Snön den bara vräker ner… Under natten kom det närmare två decimeter och det har fortsatt att snöa hela dagen. Vi vaknade i ett snötäckt tält och morgonbestyren gick riktigt bra. Vi kom iväg i bra tid och knatade i uppför. Mötande skakade på huvudet åt vår snöiga och blöta framfärd. Efter ca: 2km träffade vi Leif och Kerstin som bjöd på smörgås och te. Där blev vi kvar i dryga två timmar… Nästa utmaning blev att ta oss ut på vägen mot Axatorp. Vi pulsade djupsnö och gled sedan nedför en brant och landade på vägen och vårt delmål blev således närmare. Det har kräkt ner snö hela dagen och nu är vi slagit läger strax innan Månsaryd kan vi inte annat än konstatera att vi troligen kommer att ha ett blött tält i morgon. Nu är det sovdax!!!”
Den riktiga kylan kom i slutet av januari. Från att ha legat runt relativt behagliga nollan trillade kvicksilvret ner och lade sig runt 18 minus. Luften blev klarare och landskapet fantastiskt vackert. Vi passerade in i Småland och det kändes som en milstolpe att ha lämnat ett landskap bakom oss. Nu låg Sverige för våra fötter.. Det var smidigt att vandra längs R1. Ingen trafik, relativt mycket ”raka vägen”, och framförallt så passerade den rakt igenom alla byar vilket medförde färsk mat och socialt umgänge.
Att under så lång tid umgås bara med en enda människa kan tära på vilket förhållande som helst. Vi levde i vårat tremanna tält på 4,5 kvadrat under vad som kom att bli drygt tre månader och vi var hela tiden tvungna att förlita sig på den andre. Vi känner varandra väl och faktum är att vi under vandringen hade väldigt lite konflikter. Vi föll in i ett mönster där vi hade våra uppgifter som var tvungna att göras och vi gav varandra utrymme för ”egentid” i form av att vi vissa dagar faktiskt inte pratade med varandra. Vissa dagar gick vi med ett långt mellanrum , andra gick vi nära, skrattade, tramsade oss och hade hur roligt som helst. Den här kombinationen fungerade väldigt väl och vi hade som regel att om det var något som vi störde oss på så tog vi inte upp det direkt ( såvida det inte handlade om något som var direkt skadligt ) utan väntade några dagar. Störde vi oss fortfarande på en händelse eller ett beteende så tog vi upp det då, annars fick det vara. På så sätt undvek vi onödiga konflikter. Av någon anledning så var vi aldrig ”nere” båda två samtidigt utan en av oss kunde hela tiden peppa den andre vilket gav en mycket bra dynamik.
”Kan man tänka sig, 30 dagar… Vi vaknade med en vy som inte annat går att beskriva som fantastisk. Daniel utropade sig på nytt född, och jag var tvungen att hålla med. Att han dessutom klart hade problem att hålla sig på fötter under förmiddagen gjorde mig övertygad. Vi blev inbjudna på våffler hos Byalaget som hade tipsrunda. Detta var ett härligt gäng som förgyllde mycket av vår dag. Solen lös på oss under hela dagen och förhållandena har varit ultimata. Har slagit läger nu och fått vatten av ett trevligt par som nu är på väg till Thailand.. Vissa har det bra. Trötta i kropp och själ ska vi nu sova. Det är tunga dagar nu även om vi är lättare på ryggen men vi har massa snö att tampas med. Sedan känns det som dagarna går så fort, man hinner inte så mycket.”
Att nå Vättern var ett stort delmål. Vi valde den västra sidan av sjön och det var härligt att få se vatten igen. I Jönköping var vi tvungna att ta tag i ett av de största problemen vi haft under vandringen och det var våra skor. Våra Haglöfs Lupis kängor släppte i sömmarna redan tidigt under vandringen vilket medförde att vi gått med limmade sömmar. Med tanke på snömängd och kyla har detta varit rena katastrofen för våra fötter och vi var tvungna att inhandla nya kängor. Det blev ett varsitt par Scarpa och de visade sig hålla för utmaningen.
Nu byttes den värsta snön ut mot stormbyar och med våra breda packningar fick Daniel vissa dagar ha ett rejält tag om mig för att jag inte skulle blåsa av vägarna. Det var så illa! Men samtidigt var detta mycket roande. Vi kiknade av skratt varje gång vinden slet tag i oss och försökta sopa oss av banan. Temperaturen är betydligt mildare och vissa dagar har vi faktiskt nästan plusgrader. Men det är mulet och grått. Den nionde februari vandrar vi in i Askersund efter 36 dagars vandring. Vi har vid det här laget passerat många historiska platser, tex Karlsborg, träffat mycket speciella människor och sovit i stuga på husvagnscamping. I Askersund traskar Daniel in på Hotell Norra Vättern för att fixa en hotellnatt. Det är min födelsedag och han vill att det ska bli lite speciellt. Vi får en natt i hotellsviten med jacuzzi och kabel-tv och vi somnar gott.
I Örebro har Daniel en stor del av sin släkt så hit känner vi att vi har lite bråttom. Vandringens längsta etapp blir in till staden då mormors köttsoppa med klimp hägrar. Det blir en fem mil lång etapp och det är fyra mycket trötta ben som rasar in i mormors lägenhet sent på natten. De fem milen vandrades på ren vilja. Med ungefär en och en halv mil kvar viker sig Emelies knä under henne och hon kan inte längre stödja på det. Något är trasigt men med ett rejält stödförband linkar vi så sakteliga in mot staden. Efter en stund känns kropparna bättre och vi ökar tempot något. Dagen efter kan vi knappt röra oss. Ett problem med att komma inomhus är att bakteriefloran är en helt annan. Efter att ha levt i ett kylskåp i över en månad visar sig dagisbakterier vara extra aggressiva och vi åker på en rejäl förkylning. Det blir ett par veckors vila och under den här tiden införskaffar vi oss något som kom att bli ovärderligt. Snöskor!
Kilsbergen bjöd på en härlig utmaning. Snö i kombination med vandringsled gjorde att våra snöskor blev ovärderliga. Det blev en något långsammare vandring innan tekniken satt men i utbyte fick vi ta del av en fantastisk natur. Otroligt vackert!!! Utan snöskor nådde snön oss bitvis upp på halva låret så som sagt, snöskorna var nödvändiga. Vi passerade insjöar, vandrade längs kraftledningsgator fann guldkorn både här och där. Vi slet men njöt och så småningom passerade vi skylten in i Dalarna. Det kändes väldigt högtidligt att passera dalaporten in i Grängesberg. Vi firade intåget med att sitta en stund vid vägkanten och titta på bilarna som passerade. Det började sjunka in att vi faktiskt gått till den punkt där vi när vi bilar upp till Emelies föräldrar börjar känna att vi lämnat södern.
Plötsligt står vi inför ett val. Våren börjar komma och med den värme, smältande isar och tösnö. Vår tanke om att gå mot Grövelsjön för att ta fjällkedjan har helt plötsligt förändrats något. Mycket på grund av att Emelie har ett knä som inte fungerar tillfredsställande dessutom börjar det slita på hennes psyke. Allt oftare börjar hon gråta okontrollerbart och hela hennes kropp verkar vara ur balans. Alternativet finns att fortsätta rakt norrut för att fortsätta att gå inlandet upp mot hennes föräldrar och helt plötsligt blir det så. Den sociala biten förändras något nu när det är längre mellan samhällena men viljan att hjälpa till finns fortfarande. Titt som tätt blir vi stoppade av bilar som frågar vad vi håller på med och vart vi är på väg. Dessutom har vi lite kontakter som tar hand om oss med jämna mellanrum. Problemet med att komma in kvarstår dock, så fort vi träffar andra människor åker vi på förkylningar som inte vill släppa. Särskilt påtagligt blir detta när vi träffar familjer med barn, även om dessa oftast är de som ger oss energi att vandra vidare.
Mars går mot sitt slut och vid det här laget börjar även snön smälta undan på sina ställen. Vi har under resans gång lärt oss att snö kan smaka väldigt olika beroende vart den fallit. Jag minns särskilt ett hygge söder om Dala Floda som hade utsökt snö. På samma hygge ägnade vi oss också åt den delikata konsten att poppa popcorn över en låga som kom från en egentillverkat spritkök i form av en coca-colaburk och rödsprit samt att vi hade en improviserad fest med fackförbundet kommunal i en fiskestuga.
Efter att ha vandrat genom vargtäta skogar där uppmaningen om att skjuta,gräva och tiga rungat tätt, passerat Sveriges mitt och träffat ännu flera kufar, spenderat en natt under bar himmel i en granris koja, åker vi så plötsligt på ytterligare en ordentlig förkylning. Vi är inte långt ifrån Emelies föräldrar nu och nu längtar vi dit. Vi vandrar ytterligare ett par dagar med kropparna skriker efter vila. Den 1:a april ringer vi så slutligen upp dem och ber dem komma att hämta oss. Vi måste bli friska. Det är inte värt att dra på sig något elände bara för att vi ska vara envisa. Tre månader har gått, vi har vandrat 145 mil.
Motivation är märkligt, när man har ett klart utsatt mål så strävar man hela tiden mot det, sätter upp små delmål längs vägen för att göra resan lite mera överskådlig och så plötsligt står man där och inser att Delmålet var målet… Så kände jag Emelie när vi kommit hem till mamma och pappa. Fast jag kände det inte direkt, det är jag för stolt för, men efter flera försök att få kroppen att samarbeta för att fortsätta vandra var jag tvungen att känna mig besegrad. Daniel var dock inte färdig och efter lite diskuterande kom vi fram till att vi skulle klara av att cykla sträckan i stället. Vi restaurerade några gamla damcyklar och gav oss med nya krafter i väg. Det kändes toppen!!! Efter två dagar längs vägen var vi på god väg mot Lappland och INGET kunde stoppa oss. Dagarna hade blivit längre, tempraturen varmare vi var friska och kände att nu skulle vi klara det. Så tar vi en fikapaus, allt svartnar…. Jag fattar ingenting förrän jag hör Daniel prata i telefonen och han säger att jag bara hyperventilerar, kräks och gråter… Någon slog mig med en stopp skylt i huvudet och jag kunde inte ta mig längre, JAG var färdig.
Daniel ville fortsätta men efter några försök lät han det bero. Det är vår genemsamma tur och den skall avslutas gemensamt. Målet blev inte Treriksröset MEN det blev Ytterhogdal!
